Lillasyster

Fick mess från Jeppe ikväll igen. Så himla skönt att höra från honom, längtar varje dag efter att han ska messa, det bästa på hela jäkla långa dan. Han hade legat vid poolen hela dagen och var tydligen brun som en pepparkaka.

Och här sitter jag i kalla gråa gamla Sverige och längtar som en galning efter att han ska komma hem till mej. Hmf, patetiska lilla jag! Klart han hellre är i Turkiet i solen och värmen och solar och badar hela dagarna och kollar på snygga, smala, bruna tjejer i bikini. Vad inbillar jag mej egentligen? Att han hellre hade varit här med mej? Ånej. Nänä.

Ibland tänker jag att nån gång ska minsann jag åka iväg en vecka och lämna honom hemma. Rätt och lagom liksom. Fast sen kan jag ångra mej. Så hemskt som jag tycker att detta känns, så fruktansvärt mycket jag saknar honom... Denna misär önskar jag inte någon... Och speciellt inte den jag älskar mest i världen! Fast å andra sidan, han åkte ju utan vidare ifån mej och verkade inte tycka det var så himla jobbigt. Fast vaför skulle han? Är ju bara jag som är så urbota löjlig!

Men just nu känner jag väldigt mycket för att dra iväg nånstans. Hade nog inte behövt oroa mej så mycket för att han skulle tycka det var jobbigt. Tror att han hade tagit det med ro faktiskt. Tror inte att han hade saknat mej så som jag saknar honom och inte lika mycket. Tror att jag behöver honom mer än vad han behöver mej... Han är mer självständig, inte så beroende. Jag hatar att vara ensam!!

Och jag hatar att jag är så här löjlig. Men det är så det känns. Och en känsla kan väl inte vara fel Eller?

Gonatt från en löjlig. /J.