Lillasyster

Jeppe ringde nyss. Dom hade landat i Malmö nu. Så underbart att höra hans röst igen, har saknat honom så. Har aldrig sett fram emot söndagar innan men har längtat obeskrivligt till imorgon (idag).

Han berättade att det hade variten del turbulens när dom skulle lyfta. Det hade varit åskväder och dom hade åkt fritt fall ett par hundra meter. Tur att det gick bra iallafall.

Nästa sak han berättade var att vi inte kan ses imorgon (idag). Då var det jag som föll. Ett par hundra mil. Minst.

Besvikelse.

Mitt förnuft förstår. Mitt hjärta gör det inte. Varför kan dessa två aldrig komma överens?

Återigen tittar den löjliga delen av mej fram.

Att dom i hans klass ska få träffa honom före mej.

Orättvisa.

Är det dom som har gråtit sej til sömns varje natt för att deras älskling var 250 mil bort?

Nej.

Det är jag.

Det var ju inte så här dte skulle kännas! Har tänkt på tunden han skulle komma hem ända sen vi sa hejdå för tre evigheter sen. Och det var inte så här det skulle kännas.

Blev så glad när han ringde. Var han tvungen att berätta att vi inte kan ses det första han gjorde?

Antingen har han extremt dålig tajming eller är jag urbota löjlig?

Vill ju gärna tro att det ska vara en kombination av båda. Åtminstone.

Kändes bara så ruttet att det första man får höra är att vi inte kan ses när jag längtat så. Inte kan jag vara särskilt saknad iallafall.

But I don't blame you.

Och vad är roligare (och tyvärr nödvändigare) är läxor==

Är nog sant att min värld är rosa och fluffig. Särskilt verklighetstrogen är den iallafall inte.

Kanske dags att vakna nu?

/J.

(13 oktober 2007, 23.51. Inlägget sparades av någon anledning i utkast igår kväll.)