Lillasyster

Suck. Nu är allt igång igen här hemma. Fan asså, jag står inte ut, vill bara bort, bort, lång bort från allt.
Jag som har ansträngt mej såå för att vara den perfekta dottern. Javisst mamma, jadå mamma. Men nä.
Diskat, städat, gjort advensfint. Men för vadå? En sur jävla min.

Har också insett att jag inte har ett liv. Allt är så jobbigt, inget går vägen, inget blir som man vill. Längtar efter en axel att gråta mot, en varmn famn att krypa upp i och någon som säger att allt ska bli bra.

Men däremot INTE nån som säger att allt ska bli bra för att det inte finns något annat att säga, för att släta över, för att det passar in att säga så även om man bara lyssnat på hälften.

Men vem lyssnar? Vem bryr sej? Vem försår? Vem tar sej tid? Tar av sin dyrbara jag-är-så-upptagen-och-har-så-mycket-annat-att-tänka-på-tid?

För jag är inte viktig längre. Jag har ingen skola, inga läxor, inget jobb, ingen idrottsträning. Alltså tror folk att jag inte har något att tänka på. Jag är ju bara hemma och har allt tid i världen på att fundera över mina puttefnaskproblem. Sen får det vara bra med det.

Men om jag ändå kunde få folk att förstå. Förstå att inget nånsin känts jobbigare än detta. Att varje dag gå och tänka på att jag har inget jobb, folk betraktar mej som en soffliggare som inte bidrar till min egen försörjning och som mjölkar mina stackars föräldrar på deras sista ören och som äter min gamla mor ur huset. Nädå, jag har absolut inget att tänka på, inga riktiga bekymmer, det räknas inte.

Jag är inte kvalificerad. Jag står utanför.

Förlåt att jag tar upp er tid med mina klagomål och mina nästan-problem.

Nu ska jag sätta punkt och återgå till mitt så kallade liv.

/J.