Lillasyster

En tår trillar nerför min kind. En till. Och ännu en...

Jag blir ärligt talat livrädd. Allt vi nu håller kärt, det eller dom som ligger allra närmast våra hjärtan, det kan när som helst fösvinna, bara glida en ur händerna utan att vi kan göra något åt det. Jag vet, det har hänt mej... Mer än en gång...

Som ni säkert vet så har jag nästan precis förlorat min fina älskade ponny Robin. På nyårsafton är det två månader sen änglarna tog honom ifrån mej...

Jag har förlorat många hästar i mina dagar. Vissa har kommit och gått in och ur ens liv. Andra har lämnat djupa spår efter sej. En av dom är Barabas. En annan är Blixten. Och det är honom jag tänker tillägna detta inlägget.

En nästan svart liten häst på dryga 150 cm i mankhöjd med de allra finaste mörka ögonen. Han kom in i mitt liv allra första gången 1994, men inte på allvar förrän sex år senare.

Från början var jag rädd för honom. Jag var sju år och tyckte att han var stor. Han kunde vara grinig och sparka och bita andra hästar som kom för nära. Han var hemskt kittlig. På vintern frös han lätt och fick på något vis ont i skinnet. Detta uppfattade folk som att han ville sparka eller försöka kasta av en. Men det var aldrig så. Jag lärde känna honom.

Han blev min sköthäst. Jag ryktade honom, smorde hans sadel och träns, jag red honom 3-4 dagar i veckan, han blev mitt allt. På hoppträningen var han suverän! Han hade inga vidare gångarter och han var gammal. Men som han hoppade! Aldrig att han stannade och han rev nästan aldrig. Jag lärde mej otroligt mycket av den hästen!

Och han som jag red för, han hade stora planer. Min hoppgrupp skulle få träning på stora gräsbanan och vi skulle åka på tävlingar... På klubbens små tävlingar red jag alltid Blixten. Han blev så pigg och gick fort. Men jag var aldrig rädd och han tvekade inte. Han gick alltid att styra, han hoppade alltid.

Vi hade mys i stallet, jag julpyntade hans spilta, vi var på skogspromenader, vi var med i ridande Luciatåg... Minnena är många. Men så en dag la stallet igen. Alla hästarna skulle flytta. Sakta men säker gled allting ur mina händer.

Jag fortsatte att rida honom ett tag på det nya stället, för en annan instruktör. Men ingen av oss verkade trivas nåt vidare. Jag fick Robin. En verklig pärla han också, dock på dressyrbanan. Vi tränade och tävlade lite. Ett helt annat stall, en helt ny tränare. Och livet gick vidare.

Blixtens nya stall la också igen. Efter bara ett år. Jag fick aldrig veta var han blev av. Jag vet inte om han lever. Eller har det bra. Kanske betar han på de evigt gröna ängarna med Robin, Barabas och alla de andra. Han förtjänar iallafall att ha det bra efter alla år av slit och efter att ha stått bortglömd i ett stall då hans ägare blivit mördad... Dom tävlade mycket tillsammans, han hade kunnat gå ett annat öde till mötes...

Anledningen till detta inlägget är att för en stund sedan så såg jag en gammal bild på "Blirren" på Hanna (S) bildis... Då kom minnena av en svunnen tid tillbaka, en tid då allt var underbart, en tid jag längtar tillbaka till, en tid jag aldrig nånsin vill glömma...

Det är nu fem år sen jag såg Blixten för sista gången...men jag kommer aldrig att glömma. Tyvärr har jag ingen bild på den lille godingen då jag inte hade nån digi-kamera back then. Men om jag ber snällt kanske Hanna kan skicka den..?

Ett långt inlägg, jag vet. Men han fötjänar att leva vidare, att bli omtalad. Tack för allt! /J.

Dagens låt: 1990 nånting (back in the days) - Snook & Afasi