Lillasyster

Jaa...efter många om och men kom vi äntligen iväg!

Efter ett antal velande sms och en del förseningar kom Johanna och jag äntligen med ettan ut till Näsby och hem till Helena för förfest. Att kvällen inte kom till att bli som vi tänkt hade vi inte en aning om då. Hemma hos Helena och Johan dracks det lite lagom av varierande starka drycker och pratades en hilma massa.

Inte förrän klockan var halv ett drog vi oss vidare till Kåren där det var meningen att jag och Johanna skulle få vars ett gästleg. Men där var proppfullt så dit in blev vi inte släppta av vakterna. Så det var bara för oss att bege oss till busshållplatsen. Bara för att upptäcka att sista bussen gått för två timmar sen. Great! Jaja, vi fick ju en uppfriskande promenad! :)

Några från vår gamla klass var på Frimus så då tänkte vi att då går vi dit istället. Men tji fick vi igen. Där hade det varit slagsmål så där kom ingen in. Så vi drog till Hessle. Satt och softade ett tag. Sen började kvällen så sakteliga gå mot morgon. Och Johanna skulle ju upp och jobba. Så vi ringde syrran som kom och hämtade oss.

Tack storasyster! Fast hon skulle upp kl 05.15 så hämtade hon oss ändå kl 03. That's what sisters are for! ;P

Det blev på det hela taget en galet rolig kväll!

Fast en sak fattades... Jeppe... Han var på fest med sina polare som bor i bushen och dom stack till magasinet. Skulle vara kul att gå på fest och sen ut med honom. Tror jag ska önska mej det i julklapp... Och drömma går ju alltid! :)







Pöss på er! J.

...elva nätter före jul!

I tisdags (förra veckan) var det lussekattsbak i vår lilla lya. Den största delen av mästeverket stod jag och pojken för, lite hjälp fick vi dock av mamma och Ellen. :)



En STOOR deg!

         

Fullt upp!



Mums filibabba! :D

/J.

Fortsättningen på uppdateringen kommer här.

I lördags (lördagen efter Idol-finalen - välj själv) var vi (Hanna, Johanna, jag och Jenny) hos Linda (B) och bakade julgodis. Var längesen vi sågs allihop nu som synd är. Jenny, Hanna och Johanna jobbar ju för fullt och Linda är bland de andra grönjölingarna i Stockholm, haha! Vi hade iallafall mycket trevligt, massor att prata om och tiden sprang i från oss alldeles för snabbt. Hoppas vi ses snart igen! Vad sägs om nyår?



Inför julbaket.



Kvällens värdinna och Jenny



År ju något av en tradition att bränna bocken. Dock var inte detta meningen...



Som de sanna NV-elever som vi är kunde vi inte låta bli att baka olika geometriska saker. Såg innan att Anders, vår gamla matte- och fysiklärare, hittat till min blogg. Så Anders, om du hittar hit fler gånger och ser detta - vi har inte glömt! Inte allt iallafall... Ha en god jul!

Jaa...detta var min rapport från de stora skogarna...

Tackar för en toppenkväll! /J.

Japp, så pinsamt längesen är det jag skrev att jag inte hunnit kommentera detta än.

Men vad finns det egentligen att säga?

Båda tjejerna, Marie och Amanda alltså, var värda att vinna och jag tror inte att det kommer att gå direkt dåligt för någon av dom. Just vinnarlåten var som gjord för Marie men personligen tyckte jag att Amanda gjorde den intressantare. Den kändes inte ens hälften så lång när Amanda sjöng den.

Nej, själv höll jag på Amanda, hon är coolare och mer persolnlig till stilen. Men jag hänger inte läpp! En bra sångerska och en bra artist. Kan man klaga?

Årets tvåa.

Årets Idol!

Oj, bildstorleken borde nästan varit tvärt om. Ajja, whatever!

Nä, ska springa iväg till amstrams nu. Får fortsätta uppdateringen sen.

Pöss, J.

Hej alla glada!

Det var ett tag sen jag var här inne och skrev. Vet inte varför det dröjt så länge, har bara haft annat för mej helt enkelt.

Det har hänt eb del sen sist.

Idol-final, julkaksbak med tjejerna hemma hos Linda, lussekattsbak med familjen ,Lussevaka och en massa mys med älsklingen.

Men nu tar vi det här i rätt ordning. Lovade ju en bild på Blixten, Hanna var jättegullig och skickade en. Så...här kommer den!

*trumpetfanfar*

Blöö...den hade fel format... JPG och GIF stöds... Och den hade BMP... Vad nu det ska betyda...?? Ajja, får komma på nåt!

Hörs igen senare! Får skriva en avhandling om resten sen.

Pöss, J.

En tår trillar nerför min kind. En till. Och ännu en...

Jag blir ärligt talat livrädd. Allt vi nu håller kärt, det eller dom som ligger allra närmast våra hjärtan, det kan när som helst fösvinna, bara glida en ur händerna utan att vi kan göra något åt det. Jag vet, det har hänt mej... Mer än en gång...

Som ni säkert vet så har jag nästan precis förlorat min fina älskade ponny Robin. På nyårsafton är det två månader sen änglarna tog honom ifrån mej...

Jag har förlorat många hästar i mina dagar. Vissa har kommit och gått in och ur ens liv. Andra har lämnat djupa spår efter sej. En av dom är Barabas. En annan är Blixten. Och det är honom jag tänker tillägna detta inlägget.

En nästan svart liten häst på dryga 150 cm i mankhöjd med de allra finaste mörka ögonen. Han kom in i mitt liv allra första gången 1994, men inte på allvar förrän sex år senare.

Från början var jag rädd för honom. Jag var sju år och tyckte att han var stor. Han kunde vara grinig och sparka och bita andra hästar som kom för nära. Han var hemskt kittlig. På vintern frös han lätt och fick på något vis ont i skinnet. Detta uppfattade folk som att han ville sparka eller försöka kasta av en. Men det var aldrig så. Jag lärde känna honom.

Han blev min sköthäst. Jag ryktade honom, smorde hans sadel och träns, jag red honom 3-4 dagar i veckan, han blev mitt allt. På hoppträningen var han suverän! Han hade inga vidare gångarter och han var gammal. Men som han hoppade! Aldrig att han stannade och han rev nästan aldrig. Jag lärde mej otroligt mycket av den hästen!

Och han som jag red för, han hade stora planer. Min hoppgrupp skulle få träning på stora gräsbanan och vi skulle åka på tävlingar... På klubbens små tävlingar red jag alltid Blixten. Han blev så pigg och gick fort. Men jag var aldrig rädd och han tvekade inte. Han gick alltid att styra, han hoppade alltid.

Vi hade mys i stallet, jag julpyntade hans spilta, vi var på skogspromenader, vi var med i ridande Luciatåg... Minnena är många. Men så en dag la stallet igen. Alla hästarna skulle flytta. Sakta men säker gled allting ur mina händer.

Jag fortsatte att rida honom ett tag på det nya stället, för en annan instruktör. Men ingen av oss verkade trivas nåt vidare. Jag fick Robin. En verklig pärla han också, dock på dressyrbanan. Vi tränade och tävlade lite. Ett helt annat stall, en helt ny tränare. Och livet gick vidare.

Blixtens nya stall la också igen. Efter bara ett år. Jag fick aldrig veta var han blev av. Jag vet inte om han lever. Eller har det bra. Kanske betar han på de evigt gröna ängarna med Robin, Barabas och alla de andra. Han förtjänar iallafall att ha det bra efter alla år av slit och efter att ha stått bortglömd i ett stall då hans ägare blivit mördad... Dom tävlade mycket tillsammans, han hade kunnat gå ett annat öde till mötes...

Anledningen till detta inlägget är att för en stund sedan så såg jag en gammal bild på "Blirren" på Hanna (S) bildis... Då kom minnena av en svunnen tid tillbaka, en tid då allt var underbart, en tid jag längtar tillbaka till, en tid jag aldrig nånsin vill glömma...

Det är nu fem år sen jag såg Blixten för sista gången...men jag kommer aldrig att glömma. Tyvärr har jag ingen bild på den lille godingen då jag inte hade nån digi-kamera back then. Men om jag ber snällt kanske Hanna kan skicka den..?

Ett långt inlägg, jag vet. Men han fötjänar att leva vidare, att bli omtalad. Tack för allt! /J.

Dagens låt: 1990 nånting (back in the days) - Snook & Afasi

"Tänker hela tiden på det mamma sa om att vara på riktigt och sammetskaninboken (...). Min älsklingsbok påstår hon - har inget minna av den - och den handlade om att småbarn får en leksak som de älskar mer än alla de andra, och när pälsen är bortnött och när stoppningen har sjunkit ihop och delar fattas så tycker barnet fortfarande att det är världens finaste sak och vill absolut inte skiljas från den.
Det är så det är när människor verkligen älskar varandra, sa mamma när vi åkte ner i hissen på Debenhams. (...) Men du förstår älskling, det blir aldrig så med dem som har vassa kanter eller går sönder när man tappar dem eller är gjorda av dumma syntetmaterial som inte håller. Man måste vara modig och visa den andre vem man är och vad man känner."
På spaning med Bridget Jones; Helen Fielding

Mycket kloka ord!



Kramar /J.

Kollade nyss på startfältet till Let´s Dance. Brukar inte följa detta men tyckte att det kunde vara kul att kolla vilka som ska vara med. Visst, ibland kan jag sätte mej och kolla en stund bara för att få höra jury-tony säga sitt "MEN". Classic.

I år ska bland annat bonde-Karl Petter Bergvall, speedway-Tony Richardsson och Idol-Danny Saucedo vara med. Rätt intressant faktiskt... :) Nästan så att man skulle kolla nån gång kanske...!



Ville också säga: Tack alla underbara vänner för att ni finns! Och jag älskar dej Jeppe! <3

Suck. Nu är allt igång igen här hemma. Fan asså, jag står inte ut, vill bara bort, bort, lång bort från allt.
Jag som har ansträngt mej såå för att vara den perfekta dottern. Javisst mamma, jadå mamma. Men nä.
Diskat, städat, gjort advensfint. Men för vadå? En sur jävla min.

Har också insett att jag inte har ett liv. Allt är så jobbigt, inget går vägen, inget blir som man vill. Längtar efter en axel att gråta mot, en varmn famn att krypa upp i och någon som säger att allt ska bli bra.

Men däremot INTE nån som säger att allt ska bli bra för att det inte finns något annat att säga, för att släta över, för att det passar in att säga så även om man bara lyssnat på hälften.

Men vem lyssnar? Vem bryr sej? Vem försår? Vem tar sej tid? Tar av sin dyrbara jag-är-så-upptagen-och-har-så-mycket-annat-att-tänka-på-tid?

För jag är inte viktig längre. Jag har ingen skola, inga läxor, inget jobb, ingen idrottsträning. Alltså tror folk att jag inte har något att tänka på. Jag är ju bara hemma och har allt tid i världen på att fundera över mina puttefnaskproblem. Sen får det vara bra med det.

Men om jag ändå kunde få folk att förstå. Förstå att inget nånsin känts jobbigare än detta. Att varje dag gå och tänka på att jag har inget jobb, folk betraktar mej som en soffliggare som inte bidrar till min egen försörjning och som mjölkar mina stackars föräldrar på deras sista ören och som äter min gamla mor ur huset. Nädå, jag har absolut inget att tänka på, inga riktiga bekymmer, det räknas inte.

Jag är inte kvalificerad. Jag står utanför.

Förlåt att jag tar upp er tid med mina klagomål och mina nästan-problem.

Nu ska jag sätta punkt och återgå till mitt så kallade liv.

/J.

...fjärde söndagen före juldagen och första dagen i kyrkoåret, egentligen Första söndagen i Advent. Första advent är en traditionellt sett stor kyrkogångsdag. Önskemålen om förnyelse av gudstjänsten är på de flesta håll sparsamma, och särskilt psalmvalet är svårt att förändra. En adventsgudstjänst utan Bereden väg för Herran och Hosianna förekommer sällan. Denna dag tänds det första ljuset i adventsljusstaken. Seden är dock inte så gammal i Sverige, inte förrän på 1930-talet blev ljusstaken med fyra ljus vanlig i de svenska hemmen. Levande ljus har däremot alltid varit en viktig del av julen. De få levande ljus man tillverkade i allmogehemmen sparades till julen. Under årets mörka tid fick man i övrigt nöja sig med att försöka se något i skenet från den öppna spisen. Elektriska adventsljusstakar i fönstren får hela Sveriges utseende att ändras "över en natt" vid just första advent. Numera förekommer det dock på många håll att de tas fram redan på fredagskvällen eller ännu tidigare i november. Dessa elektriska adventsljusstakar har för övrigt sju ljus, emedan det endast finns fyra adventssöndagar." (Wikipedia)